TRUE CONVERSATIONS
Elsy’s cancer story
Det var en vanlig kväll i december. Jag läste en godnattsaga för min fyraåring. Jag hade lite träningsvärk, så jag undersökte min bröstmuskel vid armhålan. Det fanns en knöl på ungefär en eller två centimeter. Jag fortsatte läsa och när min dotter somnat började jag googla och insåg att jag behövde be någon titta på detta. Jag var rädd men tänkte att så snart jag fick en tid skulle det lösa sig.  

En vecka senare undersökte läkaren knölen, och eftersom den kändes mjuk och gick att flytta på sade han att det troligtvis inte var något elakartat. Jag fick göra mammografi och ultraljud. Läkaren bad mig att inte säga var knölen fanns, men det var tydligt när ultraljudet passerade över den. Sedan gjordes en biopsi och jag tyckte det kändes bra att de kollade så noga. Men det doktorn sade till mig därefter stannade hos mig under en lång jobbig tid som följde. ”Förbered dig på att vi måste ta bort det här, men jag kan ha fel. Resultatet kommer dröja tio dagar.

Då gick ridån ned. Jag insåg att det kunde vara bröstcancer. För att förbereda mig läste jag på väldigt mycket om vad resultaten kan visa. Det finns tre olika typer av bröstcancer. Den första och vanligaste är hormonell och står för 80 % av alla bröstcancerdiagnoser. Den andra, som drabbar 10 %, kallas HER2. Förr hade den en sämre prognos, men tack vare forskning och riktad medicin är överlevnadsgraden ungefär lika bra som den är för den hormonella typen. Den tredje kallas trippelnegativ, och för den finns inte någon riktad behandling. Den är ofta aggressiv och det finns ingen förklaring till varför vissa botas och andra inte. En vän till mig dog av den, bara 39 år gammal. Min enda tanke var – jag hoppas att den inte är trippelnegativ.
På grund av jul-ledigheter var jag tvungen att vänta över en månad på biopsi-resultatet. Det var den värsta delen av hela den här resan. Det var allt jag kunde tänka på. Den enda jag berättade för var min man. Tanken på att mina barn skulle förlora sin mamma var det värsta.  
 
Läkaren ringde mig en fredagseftermiddag och sade att de hade fått in en del av resultaten, och att jag var tvungen att vänta på kirurgen för att få fler detaljer. Där och då sade jag åt honom att berätta allt för mig direkt. Han sade att det inte var hormonellt och att tillväxttakten låg på högsta nivån. ”Det kommer att gå bra.”, avslutade han med. ”Du har ingen aning”, tänkte jag för mig själv när jag insåg att den var trippelnegativ.   
 
En vecka senare var min behandlingsplan färdig. Efter det gick allt väldigt fort. Trots att det tuffa beskedet kändes allt enklare när behandlingen kom igång. Jag gick med i en Facebook-grupp för andra som mig, med diagnosen trippelnegativ, och såg att det fanns en hel del som det gått bra för.   
 
Det svåraste var att berätta för våra barn. Jag berättade för dem att jag hade en farlig sjukdom, men att jag skulle få medicin för att ta bort den. Barn är fantastiska, även på det sättet de hanterar det. Vi försökte leva så normalt som möjligt. Lyckligtvis höll skolorna fortfarande öppet, även när den tredje corona-vågen drabbade oss.
 
Behandlingen är uppdelad i tre delar och är den mest intensiva som du kan få. Cellgifter i fyra och en halv månad, sedan operation, och slutligen strålbehandling. Det var svårt att acceptera att man inte opererade bort cancern först, men eftersom risken för spridning var såpass stor, är det i den ordningen man gör behandlingen. Jag bestämde mig för att lita på medicinen och all forskning som finns för att klara av de mentala resan det innebar.
 
Jag tyckte det var bra att få den värsta behandlingen avklarad först. Att förlora håret var tufft, men hur kunde jag vara ledsen över det när det kunde rädda mitt liv? Biverkningarna gjorde mig helt utmattad varannan vecka, men däremellan kunde jag leva nästan ett normalt liv. De sista fem veckorna var jag tvungen att sluta träna på grund av mina låga blodvärden. Men jag behövde aldrig läggas in på sjukhus.  
 
Operationen var framgångsrik, och inga cancerceller kunde hittas i området där de hade utfört operationen. Cellgifterna hade verkat.   
 
Den sista delen i behandlingen var andningsstyrd strålbehandling. Jag var tvungen att andas ett visst sätt att undvika hjärtskador. Strålningen utfördes i armhålan och på bröstet för minimera risken för att några cancerceller skulle ha överlevt.
Nu när min behandling nyligen klar och jag måste säga att den mentala delen är den svåraste. Att ta itu med det faktum att det kan ha spridit sig och att jag kan få återfall är tufft. De säger att trippelnegativ bröstcancer har högre risk för återfall de första 3–5 åren, men när de åren har gått blir risken lägre än för andra cancersorter. Den mentala resan börjar när behandlingen slutar. När du ska vara tacksam för att du är cancerfri.  
 
Nu är jag mer noga med att fråga mig vad som är viktigt i livet. Jag tycker det är skönt när allt bara är som vanligt istället för att alltid leta efter nya utmaningar som jag gjorde tidigare. Jag finner också styrka i att hjälpa andra som måste gå igenom vad jag gjorde. Det gör allt mer meningsfullt på något sätt.  
 
Jag är övertygad om att den medicin som forskningen tagit fram är den absolut bästa behandlingen och jag är glad att jag genom detta kan bidra till forskningen.
 
Gå på mammografi och undersök regelbundet dina bröst själv. Be om en kontrollundersökning om du hittar något som inte känns normalt. Det är värt det. Jag lovar.
Breast Self-Exam
Om du vet hur dina bröst brukar kännas blir det lättare att upptäcka eventuella förändringar. Att upptäcka bröstcancer tidigt förbättrar prognosen. Här är några tips innan du börjar.
  • Läs mer