TRUE CONVERSATIONS
Karina’s & Karin’s cancer story
Träffa mamman och dottern som båda fick cancer i samma skede av livet. Trots att läkarna sade att cancern inte var ärftlig. Läs deras berättelser nedan.
Karina:
På en mammografi-undersökning hittade de något och bad mig att komma tillbaka för ytterligare kontroller. Jag började så klart undersöka mitt vänstra bröst men kunde inte känna någonting. Jag var övertygad om att det inte var någonting och funderade verkligen inte mer över det. Under mitt andra besök berättade de för mig att det var för litet att känna för hand. ”Cancer in situ” kallade de det. Skedet innan det utvecklas till cancer. De ville operera samma månad, allt hade redan bokats in och planerats för mig. Jag fick en operstionstid, vad jag ska göra, hur man tvättar sig dagen före, vad man ska äta och dricka, fick en specifik bh och kom hem till min man i chock.
På en mammografi-undersökning hittade de något och bad mig att komma tillbaka för ytterligare kontroller. Jag började så klart undersöka mitt vänstra bröst men kunde inte känna någonting. Jag var övertygad om att det inte var någonting och funderade verkligen inte mer över det. Under mitt andra besök berättade de för mig att det var för litet att känna för hand. ”Cancer in situ” kallade de det. Skedet innan det utvecklas till cancer. De ville operera samma månad, allt hade redan bokats in och planerats för mig. Jag fick en operstionstid, vad jag ska göra, hur man tvättar sig dagen före, vad man ska äta och dricka, fick en specifik bh och kom hem till min man i chock.
Min erfarenhet av sjukhus var lika med noll. Jag var mitt i livet med jobb, träning och träffade familj och vänner hela tiden. Alla berättade för mig vilken tur jag hade att de hade hittat cancern så tidigt. Jag var arg på dem för att de sade att jag hade tur. Det kändes inte alls så.
Med nerverna utanpå kroppen blev jag avsläppt vid sjukhuset av min man. På grund av covid-restriktionerna kunde han inte följa med mig in. Det kändes som att jag skyfflades från plats till plats. Först till röntgen, sedan till en annan enhet där de sätter en metalltråd i bröstet och slutligen till operationssalen. Det kändes som att jag var på väg till slaktaren.
Med nerverna utanpå kroppen blev jag avsläppt vid sjukhuset av min man. På grund av covid-restriktionerna kunde han inte följa med mig in. Det kändes som att jag skyfflades från plats till plats. Först till röntgen, sedan till en annan enhet där de sätter en metalltråd i bröstet och slutligen till operationssalen. Det kändes som att jag var på väg till slaktaren.
När jag träffade sjuksköterskorna började det kännas som att jag hade haft tur trots allt. De kunde se hur ängslig jag var från flera mils avstånd, så de lugnade ner mig. De sa att detta bara var en rutin för dem och skämtade för att muntra upp mig. De berättade för mig hur långt de har kommit tack vare forskning. Och om vardagliga saker som trädgårdsarbete och dans, och att jag skulle drömma om sjuksköterskorna under narkosen. När jag undrade om jag skulle få narkos via mask, skrattade de och sa att jag har sett för mycket på film. De höll tröstande min hand och rätt som det var hade jag somnat.
Operationen gick bra, och de tog bort området där cancern fanns. Men sedan vid kontrollundersökningen var de osäkra på om de hade lyckats ta bort det med tillräcklig marginal, så jag var tvungen att genomgå en andra operation. Samma sjuksköterskor tog hand om mig, och den här gången visste jag att en nål skulle få mig att somna. Inte en mask. Sjuksköterskans hand lugnade ned mig ännu en gång.
I och med att cancern upptäcktes i ett tidigt skede kunde den tas bort genom operation och några veckors strålningsbehandling. Ingen cellgiftsbehandling behövdes, och överlag gick allt smidigt och snabbt. Jag är glad att jag gick på mammografin i oktober förra året. Och nu känner jag att jag är en av de lyckligt lottade då cancern upptäcktes tidigt.
Jag känner verkligen att jag hade tur.
Operationen gick bra, och de tog bort området där cancern fanns. Men sedan vid kontrollundersökningen var de osäkra på om de hade lyckats ta bort det med tillräcklig marginal, så jag var tvungen att genomgå en andra operation. Samma sjuksköterskor tog hand om mig, och den här gången visste jag att en nål skulle få mig att somna. Inte en mask. Sjuksköterskans hand lugnade ned mig ännu en gång.
I och med att cancern upptäcktes i ett tidigt skede kunde den tas bort genom operation och några veckors strålningsbehandling. Ingen cellgiftsbehandling behövdes, och överlag gick allt smidigt och snabbt. Jag är glad att jag gick på mammografin i oktober förra året. Och nu känner jag att jag är en av de lyckligt lottade då cancern upptäcktes tidigt.
Jag känner verkligen att jag hade tur.
Karin:
1995 var jag 53 år, lika gammal som min dotter var när hon fick reda på att hon hade cancer. Min resa var raka motsatsen till hennes. Jag märkte en knöl stor som en ärta på höger sida och berättade det för sjuksköterskan vid den årliga mammografin. Hon sa att det inte var något att oroa sig för. Några månader senare när en ny vårdmottagning öppnades där jag bor tittade jag in hos dem och ställde samma fråga. Nu hade knölen växt sig stor som en valnöt. Jag var inte orolig, utan tyckte bara att det var lite ovanligt. De tog några tester och efter det gick det snabbt. De planerade in min operation direkt. Jag var inte nervös och jag tänkte inte så mycket på det. Jag vet inte varför det inte störde mig mer. Jag visste att allt skulle bli bra när de tagit bort den. Vi har inte bröstcancer i familjen, så den här typen av cancer var inte ärftlig. Jag hade inte varit inlagd på sjukhus eller behövt läkarvård tidigare, men jag litar på att vårdpersonal gör allt de kan för att hjälpa till.
1995 var jag 53 år, lika gammal som min dotter var när hon fick reda på att hon hade cancer. Min resa var raka motsatsen till hennes. Jag märkte en knöl stor som en ärta på höger sida och berättade det för sjuksköterskan vid den årliga mammografin. Hon sa att det inte var något att oroa sig för. Några månader senare när en ny vårdmottagning öppnades där jag bor tittade jag in hos dem och ställde samma fråga. Nu hade knölen växt sig stor som en valnöt. Jag var inte orolig, utan tyckte bara att det var lite ovanligt. De tog några tester och efter det gick det snabbt. De planerade in min operation direkt. Jag var inte nervös och jag tänkte inte så mycket på det. Jag vet inte varför det inte störde mig mer. Jag visste att allt skulle bli bra när de tagit bort den. Vi har inte bröstcancer i familjen, så den här typen av cancer var inte ärftlig. Jag hade inte varit inlagd på sjukhus eller behövt läkarvård tidigare, men jag litar på att vårdpersonal gör allt de kan för att hjälpa till.